Freire, elak djävul eller liten hjälte?

På Socionomer.se förs diskussionerna huruvida det är bra att informera människor om att de faktiskt är förtryckta om de s.a.s. är ”lyckligt ovetande” och ”nöjda” med sina liv. Det är en intressant fråga. En annan intressant fråga är hur en utbildad socionom dristar sig att kalla Freire för en ”elak djävul”? Hänger uttrycket på något sätt ihop med yrkesrollen? Eller, det kanske bara var på ”skoj”?

På University of California (UCLA) värdesätts i alla fall Paulo Freires pedagogik så pass att han fått en institution uppkallad efter sig år 2002. Grundaren var Professor Carlos Alberto Torres för att hedra Paulo Freires minne. Nätverksarbetet är omfattande både inom och utanför universitetet och berör studenter, lärare, aktivister, artister med fokus på social rättvisa. Utbildning används globalt för att frigöra förtryckta. Vad gäller spridandet av material för att informera om Freires pedagogik arbetar de över en bred front och använder sig av böcker, artiklar för att nå ut till lärare, akademiker och andra nyckelpersoner.

I Los Angeles är det många invandrare eller personer med invandrarbakgrund. Många talar dålig engelska. Detta medför att studierna tar längre tid och begränsar antal studenter att bryta sig ut ur sin situation. De har ett Frieirianskt Miljöprogram som är koncentrerar sig kring exploatering.

Vilka vill engagera sig?
Enkla klara och breda målsättningar är viktiga för att få massan att engagera sig. Genomtänkta och smala målsättningar gör att risken finns för att intressekonflikter inom rörelsen skapas. Att brinna för en sak är lättare sagt än gjort. När vi tagit del av Freires bok, som handlar om den frigörande pedagogiken så finns det mycket som tyder på att han med passion för sitt ämne delat med sig av sina idéer. Tillämpningarna av hans pedagogik finns över hela världen i dag. Så för att knyta an till att han var en elak djävul så vill jag avsluta med att hans pedagogik jävlas med djävlar…