Tankar och funderingar utifrån boken Pedagogik för förtryckta av
P. Freire
Freire menar att dialogen är förutsättning för lärande samt vikten av att pedagogen och eleven är på samma ”nivå” Att pedagogen satt sig in i elevens situation och förstår eleven utifrån elevens förutsättningar. Freire framhåller även pedagogik med eleven inte mot, han menar då att lärandet sker tillsammans med eleven på lika villkor. Både läraren och eleven har utbyte av lärandesituationen .En annan viktig utgångspunkt enligt Freire är språket, källan till dialog, vilket i sin tur förutsätter kommunikation, utan kommunikation finns ingen sann undervisning. Freire skriver ” För den sant humanistiska undervisaren och den sanna revolutionären är verkligheten, som skall förändras av dem tillsammans med andra människor, föremålet för handling - inte människorna själva.”
Detta är i linje med många andra pedagoger, sociologers, vetenskapsmän, filosofers teori. Redan Platon (427-347 fk) på tid såg vikten av dialog i bildningsarbetet, därefter kan man gå vidare till.
Michel de Montaigne (1533-1592) som skrev i sina Essäer 1580 att "Ständigt skriker
man i våra öron som om man hällde vatten i en tratt, och det enda vi förväntas göra är att upprepa det man säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven få pröva sig fram efter sin själs förutsättningar. Det är bra att låta eleven trava framför sig så kan man studera gångarten."
Sören Kierkegaard (1813-1855) med hans ord om att "Om man skall föra en människa mot ett bestämt mål, måste man hitta henne där hon är och börja just där. Allt annat är fåfänga".
J.Dewey (1859-1952) Framhöll språket som viktigt, han menade att ”utan språk, inget tänkande. Med språk och andra erfarenheter kan vi tänka”
J.Addams (1860-1935) Framhöll genuin empati avgörande vid allt hjälparbete, hon menade att man måste leva tillsammans med människorna är en förutsättning för att förstå och kunna hjälpa. Addams menade även att människors problem är en konsekvens av samhället. Samhället är sjukt inte individen.
Buber (1868-1965) pekar även han på vikten att vara närvarande och acceptans i möten: Buber pratar om Jag-Du mötet där man möter människor som subjekt, en unik existens, jag samspelar med, jag möter. Ömsesidig relation.
Vygotskij (1896-1934) menade att språket är i särklass det viktigaste kulturella verktyget. ”Om man ska förstå vad en annan människa säger måste man även förstå tanken bakom. Men inte heller det är tillräckligt om man inte förstår de motiv som tanken grundar sig på är förståelsen ändå ofullständig”.
Vad jag vill visa med dessa exempel, är att Freire långt ifrån är ensam om uppfattningen om vikten av ett språk, tanken att vara närvarande och empatisk för att kunna hjälpa människor. Att undervisning bäst drivs i dialogform där pedagog och elev är likvärdiga och befinner sig på samma nivå. Att all undervisning utgår från eleven och att hänsyn måste tas om elevens kultur, historia, självbild och situationen elev och pedagog befinner sig i.
Som jag ser är det svårt att hitta Freire i Sverige i dagens utbildningssystem. Har haft svårt hitta något som är typiskt för honom och kan direkt relatera till honom. Har frågat flera pedagoger och skolledare men inte fått någon respons av namnet Freire. Däremot finns många av de idéer, som han delar med många andra!, inom skolan idag. Tänker då på elevens delaktighet i lärandet, problembaserade inlärningsmetoder. Möta eleven där eleven är. Språkets betydelse för inlärning. Jag är övertygad om att många pedagoger arbetar utifrån vad man kan kalla Frire-tankar, utan att veta om att de delar sin syn på undervisning just med Freire.
Dessa tankar om inlärning anser jag även passar in på allt behandlingsarbete och övrigt socialt arbete. Socialpedagogens roll i praxis kräver empati och förmåga att se och möta klienten i hans/hennes verklighet.
Freire framhåller Mao som en av de människor hans tankar anknyter till. Intressant är att imponerats så av Mao Tse-tung och hans kulturrevolution, Freire. Detta med tanke på alla dessa böcker som brändes, alla människor som fängslades och avrättades för sitt oliktänkande, allt hemlighetsmakeri och stängdhet samt inte minst Tibet-frågan! Kan för lite om Mao, det är möjligt att hans tanke inte varit vad revolutionen blev, men det är ju det som resultatet blev. En annan intressant tanke är att han har personer som förebilder som verkligen tagit förtryckarens roll i revolutionens namn! Mao som jag tidigare nämnt men även Che som i Castros regering utsett till föreståndare för fängelse, La Cabana, där han personligen var ansvarig för avrättandet av regimkritiker. Har ingen åsikt om avrättningarna var befogade eller inte, men i Freires resonemang är väl inte avrättningar något man som förtryckt skall hålla på med, ens i revolutionens anda! Då tar man ju, enligt Freire, förtryckarens roll.
Freire (1972) diskuterar även generositet. Han pratar om sann och falsk generositet.
Är socialarbetarens hjälpande arbete sann generositet eller är den falsk? Hjälper vi för att klienten skall bli fri och leva ett liv på egen hand eller hjälper vi för att klienten skall stå i tacksamhetsskuld, behöva ännu mer hjälp och på det viset göra oss ”viktiga” för klienten. Hjälper vi på ”våra” villkor eller hjälper vi på klientens villkor?
Freire fördömer den han kallar bankformen som undervisningsmetod till förmån för dialogformen. Med bankform förstår jag att han menar sk. Katederundervisning, där pedagogen är auktoritet och eleven passiv mottagare.
Hur vet Freire att eleven alltid är passiv mottagare vid den sk bankmetoden där ingen dialog sker? Med egna erfarenheter anser jag att man mkt väl kan lära sig och ha ett bra utbyte av viss katederundervisning. Eleven internaliserar, tar till sig, tänker, gör till eget, socialiserar. Det är inte alltid det är pedagogen som vet vad och hur eleven tar till sig. En god pedagog kan mycket väl väcka intresse och få eleven att börja tänka, fundera, reflektera även utifrån en vad Freire kallar bankundervisning.
Jag kanske tolkar Freire fel? Jag skulle kunna tolka att all undervisning där eleven internaliserar och undervisningen sker är i dialogform. Han kanske menar att även katederundervisning med en auktoritär lärare kan vara i dialogform och på så vis äkta?
Avslutningsvis tror jag det är viktigt att sätta in Freire och hans text i boken i sitt kontext. Pedagogiken vänder sig där, till de bönder som levde under förtryck i Latinamerika där även de flesta var analfabeter. Där de som hade makten utnyttjade just okunskapen hos befolkningen som ett maktmedel. Detta är fortfarande relevant idag, På många håll i värden råder fattigdom, förtryck och analfabetism där också makten utnyttjar människors situation, som just ett medel att utöva makt.
08-12-11
Pia Dahlén 630110-4847
Socialpedagogiska programmet Ht08
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment